Varför Just Jag??

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja... Men som ni vet så händer det fruktansvärt många våldtäkter runt om i Sverige .

Och vad händer med förövarna?

Jo, om det nu går så långt som till en rättegång, så har det tydligen blivit väldigt populärt att hellre fria än fälla en sådan kriminell handling.

Jag har frågat mig gång på gång, hur kan detta bara få ske, i ett land som Sverige.

Ni kanske undrar varför jag bryr mig så om detta, men jag tycker att det måste bli en ändring på det här problemet.

Den 4: e januari i2004, var jag på fest på hotell Roslagen. (I Norrtälje) Jag festade och hade jätte kul med mina kompisar.

Efter en trevlig kväll, var det så dags att gå hem, jag träffade då på en kill- kompis som jag började prata med, vi bestämde att vi skulle ses utanför dans stället efter det att dem hade stängt.

Sagt och gjort, jag gick ut och väntade på min kompis. Men han dök aldrig upp, så jag träffade på en annan kille som jag hade träffat förut, han jobbade som vakt på ett annat ställe. Vi började prata med varann och han tyckte att jag skulle följa med honom och hans två kompisar till hans lägenhet på efterfest.

Och eftersom min kompis aldrig tycktes dyka upp, följde jag med...

Vi åkte med en svart-taxi-chafför till "vaktens" lägenhet där vi skulle efter festa lite. Men jag stannade inte så länge där, det var tråkigt och jag började känna mig trött, jag talade om för "vakten" att jag ville gå hem, han tyckte så klart att det var tråkigt, eftersom jag nästan nyss hade kommit dit. Men jag hade tröttnat så jag tog på mig stövlarna och skulle gå hem, klockan var ungefär 04.00, och jag hade bara fyra minuter hem till min lägenhet i Norrtälje. Då kommer det upp en bil bakom mig, bilen som är samma svart-taxi som jag åkte med innan på kvällen, stannar och frågar mig om jag vill ha skjuts hem.

Jag talar om för chauffören (som jag kände flyktigt) att jag inte hade långt kvar hem och att jag minsann kunde gå.

Men mannen i bilen propsar på att jag ska åka med honom, jag frågar honom om han möjligtvis hade sett min vän som jag egentligen skulle ha träffat innan på kvällen, men som försvann. Han sa att det var en massa folk uppe vid Statoil, så han erbjöd sig att köra mig dit, så jag hoppade in i bilen och vi åkte mot macken, som ligger på andra sidan stan. När vi väl kom dit, stannade han och jag gick in på macken och frågade efter min vän. Men dem hade inte sett honom, så jag hoppade in i bilen igen och vi åkte en runda på stan för att leta efter honom, men han verkade inte finnas någonstans, han var helt enkelt borta.

Tillslut ber jag mannen att köra mig hem, han började att köra mot min lägenhet, men när vi nästan var hemma, säger han till mig att min vän kanske är vid badplatsen som ligger bara fem minuter från min lägenhet, han säger att han kanske är där nere för dit brukade folk gå efter dem varit på fest. (typ, grilla och sådär)

Så jag gick med på att åka dit och leta efter honom. Men när vi kommer ner till badplatsen så var det tomt inte en människa så långt ögat kunde se. Han stänger då av bilen och frågar om vi ska ta en promenad, jag sa till honom att jag bara ville komma hem och att han skulle köra mig hem.

Helt plötsligt, hoppar han över till min sida av sätet och sätter sig gränsle över mig, börja kyssa mig och tafsa på mig, jag ber honom sluta. Men han fortsätter och säger åt mig att jag ska ta av mig mina byxor, jag säger nej flera gånger, efter det tar han tag i mina armar och håller dem hårt upp mot ryggstödet, han sitter fortfarande på mig och ber mig än en gång att ta av mig byxorna.

Jag skriker nej åt honom. Sen säger han åt mig att hoppa bak till baksätet på bilen, jag säger nej igen, men nu låter han så våldsam att jag inte vågar göra annat än det han säger, så jag hoppar bak.

När jag sitter i baksätet, kommer även han bak och ber mig igen att ta av mig mina byxor, han våldtar mig i baksätet i bilen sen kör han hem mig. Jag springer upp till min lägenhet och ringer till min väninna, som talar om för mig att inte duscha och inte byta kläder, hon ringer polisen..

Efter tre minuter ringde polisen och jag försökte tala om för dem vad som hade hänt, men jag var så chockad att jag inte fick ur mig mer än ett par snyftningar, efter ytterligare fem minuter var polisen på plats. Dem hämtade mig utanför min lägenhet, körde ner mig till polisstationen, där tog dem ett förhör med mig. Sen körde dem in mig till Danderyds sjukhus. Där personalen gjorde en undersökning som var minst lika förnedrande som själva våldtäkten, jag var helt slut, och det jag helts av allt ville var att bara få komma hem och duscha och byta om och sova.

På sjukhuset fick jag berätta min historia minst fem gånger, det var jobbigt att hela tiden få älta samma sak om och om igen…..

Klockan 09.00 ungefär kom kriminalarna från Täby och förhörde mig och efter det körde dem hem mig.

Väl hemma, gick jag direkt in i duschen och stod där länge och bara grät och kände mig otroligt förnedrad och smutsig. Sjukhuset skickade bara hem mig utan att kolla om jag hade någon där hemma som kunde ta hand om mig eftersom jag var helt hysterisk och bara grät, dem skickade heller inte med några tabletter att sova på, kände mig så ensam, jag hade ju inte någon...

Efter det att jag hade duschat och skrubbat mig ordenligt, för att få bort hans lukt från min kropp, ringde jag min väninna som genast kom över till mig och tog hem mig till sin lägenhet, gav mig en utav sina sömntabletter så att jag skulle kunna sova eftersom jag hade varit vaken ett helt dygn.

Tillslut somnade jag helt utmattad i hennes säng.

Dagen efter ringde dem till min väninna och berättade att dem hade gripit mannen i hans lägenhet, vilken ligger endast fem minuter ifrån mig. Han nekade till brottet men hade erkänt att han hade kört mig den kvällen/natten. Jag var livrädd för att sova ensam i min lägenhet, men eftersom jag hade två små barn hemma så var jag tvungen för deras skull att försöka bo och sova hemma.

Det gick en vecka, och jag verkade klara mig bra, men en torsdag en vecka efter att det hade hänt så gick det inte längre, jag bröt helt enkelt ihop, jag hade ju inte fått någon hjälp att prata med någon psykolog eller någon annan hjälp. Så den dagen när jag bröt ihop, ringde en annan väninna till psykteamet i Norrtälje och bad att dem skulle komma upp till mig för att kolla hur jag egentligen mådde.

Dem kom upp till mig och jag bara grät och satt och bara stirrade helt apatisk ut genom mitt fönster.

Dem tyckte att jag genast skulle läggas in på psyket i Stockholm, jag sa ifrån, jag sa att jag bara ville bort från det här förbannade samhället, för ingen gjorde någonting åt min situation, jag var helt enkelt slutkörd i både kropp och själ.

Mina barn fick åka hem till sin farmor och farfar ett par dagar, så jag kunde måna om mig själv ett tag.

Dagen efter hade jag lugnat ner mig och tänkt över att jag kanske verkligen behövde hjälp, så jag skrev

in mig själv på Danderyds sjukhus en vecka efter våldtäkten.



Inne på sjukhuset trodde jag att nu skulle jag verkligen få hjälp med att bearbeta det hemska och kränkande som hade hänt, men sanningen var den att på sjukhuset fick man inte ens prata med en psykolog utan man fick en massa mediciner för att man skulle hålla sig lugn och bara ta det lugnt.

Efter tio dagar på sjukhuset så skrevs jag ut, kom hem och var hemma i tre dagar, när jag kände att jag verkligen inte orkade med det som hade hänt, och att ingen människa ville hjälpa mig, jag mådde verkligen uruselt. Det hade gått över två veckor sedan det hände, och det enda jag kunde tänka på var att jag ville dö, jag ville bara bort från detta jävla liv jag levde. Så en eftermiddag tog jag mina sömntabletter och mina orostabletter och skrev ett avskeds brev som löd så här:

Hej!

Ville bara tala om att jag är ledsen för allt jag ställt till med. Men nu orkar jag inte längre.

Får inte bort den där demonen på min axel, som säger att jag inte är värd att leva längre. Han som gjort mig så illa, har förstört mitt liv.

Har inget liv längre.

Orkar inte mer, reser till den andra sidan nu.

Säg till barnen att jag älskar dem och att jag gör dem en tjänst.

Dennis- du kommer alltid att finnas för dem, det vet jag.

Roland o Birgitta tack för att ni finns.

Alla mina vänner och familj tack för att ni ställt upp för en svart korp som jag.

Fredrik- min Fredrik du hittar någon annan som får ditt hjärta att klappa. Puss

Hej då.

Nu flyger den svarta korpen bort och förhoppningsvis kommer till baka som en vit liten duva.

Jag älskar er alla.

Glöm aldrig mig.

Kram den svarta korpen....



Efter detta brev lade jag mig på soffan och somnade...

När jag vaknar upp, så ser jag till min besvikelse att jag inte är över på den andra sidan utan jag ligger på intensiven i Norrtälje, med en massa sladdar och slangar på och runt omkring mig.

Jag börjar gråta och undrade varför jag inte fick dö ifred.

Jag låg på intensiven i ungefär ett dygn, sedan kom det akuta psykteamet och förklarade hur allvarligt detta faktiskt var och berättade att jag skulle in till Danderyds psyke igen. För andra gången skulle jag alltså in dit, tillbaka till det ställe där dem inte kunde hjälpa mig förra gången, så vad skulle vara annorlunda den här gången...

Åter igen på sjukhuset fick jag ännu mera medicin, men fortfarande ingen att prata med, jag grät ofta.

Jag hade hamnat på PIVA, psykiska intensivvårds avdelningen, där var folk otroligt sjuka jag kände mig som om jag var med i filmen Gökboet. Människor sprang omkring och bara skrek, själv stängde jag in mig på mitt rum och bara stirrade i taket, jag ville verkligen inte stanna där. Med protester från personalen så begärde jag att få byta till en annan avdelning, så dagen efter fick jag komma till en annan bättre, lugnare avdelning. Men jag kände mig sviken av folk som inte hade låtit mig bara försvinna från det här livet.

Jag stannade på sjukhuset i ca en månad, jag fick träffa barnen två gånger under den perioden, det var otroligt jobbigt och jag grät mycket.

Tillslut kom dagen då jag fick komma hem för gått, men när jag kom ut så hade jag fortfarande ingen professionell person att prata med, jag var mycket deprimerad även när jag kom hem, tyckte inte att jag hade fått någon hjälp på sjukhuset, jag var besviken på socialen som hade sagt att dem skulle fixa en annan lägenhet åt mig så att jag skulle slippa att bo fem minuter från gärningsmannen, men dem sociala myndigheterna sa bara åt mig att söka lägenhet på egen hand, fast jag just i det läget inte var kapabel till det. Jag mådde så dåligt, men jag talade aldrig om det för någon, jag försökte att klara mig så gott jag kunde själv, men jag hade ingen att prata med när det kändes tungt.

Jag tänkte hela tiden på att jag inte kunde gå ut för jag var rädd för att möta gärningsmannen. Jag satt i min lägenhet i fem dagar, sen orkade jag inte mer och beslutade mig för att än en gång ta mitt liv, men den här gången skulle jag lyckas, så jag tog ännu mera tabletter än förra gången, bara för att vara på den säkra sidan.

Sa farväl och somnade....



Vaknar upp än en gång på sjukhuset med en massa sladdar och slangar...

Nu kände jag mig verkligen som en total misslyckad person, klarar inte ens av att ta livet av sig.

Psykteamet kom än en gång för att hämta mig och ta mig in till psyket. Jag protesterade högljutt, talade om för dem att jag inte blir hjälpt av att vara där inne, jag får ingen hjälp.

Jag ville bara att dem skulle förstå, men det gjorde dem inte och ett, tu, tre så var jag inne igen..

Den här gången varade mitt besök ännu en månad, som vanligt likt dem andra gångerna fick jag ingen att prata med, jag grät och tyckte att alla var emot mig.

Dem lovade att innan jag släpptes ut därifrån så skulle jag ha ett annat boende och att jag skulle få en psykolog att prata med, teamet skulle komma hem till mig och dela ut min medicin eftersom jag uppenbarligen inte kunde ha hand om min egen medicinering.

Det slutade med att jag inte hade fått något nytt boende som de sociala hade lovat utan tyckte fortfarande att jag skulle söka på egen hand. Någon att prata med fick jag inte och det var två och en halv månad efter det att jag kom ut från sjukhuset.



Vad vill jag då med det här ?

Jo, min önskan är att ni ska granska varför samhället inte tar hand om människor som verkligen behöver hjälp. Psykvården är under all kritik, man får medicin och man placeras ut som någonting man ska förvara, man får ingen att prata med, så här får det bara inte fortsätta, varför dem sociala myndigheterna inte kan skaffa fram en lägenhet till en person som är livrädd för att gå ut för att hon bor fem minuter ifrån sin gärningsman.

Varför man inte dömer fler våldtäktsmän, varför hellre fria än fälla.

I mitt fall lades fallet ner, varför?

Jo, brist i bevisningen, så vad händer?

Jo, gärningsmannen går fri och kan göra om samma brott om och om igen.

Så många våldtäkter det har varit den senaste tiden och i dem flesta fall så har gärningsmannen fått gå fri. Vad är det som gör att det inte blir mer fällande domar, jag är så himla trött på att ständigt få bli behandlad som om det var MITT fel att detta hände, men jag VET vad som har hänt och jag har i alla fall inte hittat på den här historien, jag talar sanning och jag tycker att det borde räcka med det.

Jag har nu äntligen kommit ur den värsta delen och lever nu ett relativt normalt liv, har hittat en man i mitt liv som hjälper mig och har hjälpt mig att gå vidare. Utan honom och mina nära och kära hade jag ALDRIG klarat detta. Tack för att ni stod bakom mig trots allt.

Till sist vill jag bara skriva en sak som jag hade tänkt sätta in i tidningen men tänkte att ni kunde få läsa också:



Jag- ett offer för min egen tillit...



Vad är det för fel på en människa som plockar upp en ensam tjej på vägen och frågar om hon vill ha skjuts hem och sedan våldtar henne i bilen?

Vad?

Vad är det för en ond demon som styr en sådan människa att våldta en helt oskyldig tjej?

En tjej som tror att man kan lita på någon hon känner, någon hon tyckte och trodde bara var en snäll man.

Hur kan en så ond människa bara få lov att göra så här?

Det är jag som är den där tjejen, en helt vanlig tjej som älskade livet och litade på folk.

Nu har jag ingen själ kvar.

Känner mig smutsig, och äcklad av mig själv. Tycker livet är pest.

Kommer jag någonsin att kunna lita på någon igen?

Kommer jag någonsin att kunna sova igen utan tabletter på nätterna?

Kommer jag någonsin att våga gå ut på stan själv?

Kommer jag någonsin att kunna skratta igen?

Han har kränkt mig, sotat igen min lilla kropp, han får mig att må så jäkla dåligt.

Varenda gång jag blundar ser jag hans ansikte framför mig. Jag mår så dåligt inombords,

vill bara kräkas.

Varför?

Varför måste jag må så här?

Varför ska jag behöva lida?

Varför ska jag behöva fly?

Det är ju inte jag som har gjort fel. Jag var ju bara helt enkelt på fel plats, vid fel tidpunkt.

Jag hoppas att det finns vettiga män, men det kommer att ta tid innan jag kommer att kunna lita på någon man igen.

Det tar tid för ett stort djupt sår att läka. Det behövs mycket smärtlindring och omvårdnad och sånt tar tid.

Ville bara få detta sagt!

Orkar inte mer nu. / Från en svart liten själ...